Átt amma innebär att man behöver fläka ut bettan och doris i tid och otid, mitt på stan eller vid matbordet.

Om vi backar några veckor så låg mina brön i tryggt förvar i tutthållaren... dom rastades sällan och låg där gruppandes och drömde om sina forna glasdagar innan dom blev mjölkfabrik första gången för tio år sedan. Nu som sagt hänger dom ute och vädras dygnets alla timmar och blir till allmän beskådning... När gullungen ska käka kommer folk och ska titta och klämma (på ungen alltså) ;) och där är logiskt då även mina brön...

Visst är det lite konstigt, att något som varit så privat, och tillomed sexuellt helt plötsligt är en födokälla, där alla kan titta, kommentera och jag fläker ut dom var som helst utan att blinka, för en månad sedan hadde jag garanterat dött av genans om jag fläkt ut dom för allmän beskådan....

förstå mig rätt, nu går jag ju inte och tror att alla vill spana in mina lökar... utan det är själva förvandlingen jag vill belysa...

Det är mysigt att amma, och jag är glad att det funkat för mig....

så här känns det som jag går omkring hela dagarna:

bettan och doris say´s HI!/L

Tack snälla bärsele för att du underlättar min vardag!