Jag har hittills välsignats med en bäbis som sover 3-6h i sträck, varknar å käkar, är söt å go och jollrar en stund för att sedan somna om igen. .

Och det ska man INTE klaga på.

N var ju inte lika medgörlig när han var liten fick hans far och jag knäböja och vanka nätterna genom. Men gossen blev ju stor och sömbrist har inte varit något problem för mig under många år, fram tills nu... och det är egentligen inte sömnbrist, utan snarare ovana att vakna, mata och blöjbyta mitt i nätterna. Som jag skrivit om innan så är jag lite avis på J som sover hela nätterna och jag tycker att när mira tycker det är morgon så kan gott pappa stiga upp och roa henne så länge han har sin semester... i morse (kl 9.30 !) nästan förmiddag faktiskt! så ville Mira avsluta sin nattsömn, Jag tyckte att en halvtimma till i sängen vore fint efter lite vankningar på morgonens småtimmar... Pappa J tyckte samma sak... vilket slutar med att vi sitter och gnabbas om vem som sovit minst under natten (whaaaaat!?)

Serriöst vad är det här!?

I princip går vår diskussion ut på vem det är mest synd om... (gaah)

Det här härliga gnabben under småbarnsåren har alltså redan startat och just då, i mitt morgontrötta tillstånd visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta... störd sömn, hormoner i rusning och livet som kretsar kring denna lilla godbit till unge... det är så sjukt mkt känslor i omlopp och min hjärna hinner inte ens med att sortera hälften!  där satt vi och tjavsa om något så sjukt ovesentligt som sömn... för tro mig... jag tror vi båda sovit rätt gott under natten och skulle klara oss gallant resterande del av dagen...vilket vi bevisligen gjort... så nu så här i efterhand så är det rätt skrattretande ;) men just då var det blodigt allvar för mig...

Hur som helst så anser jag mig iaf som ammande småbarnsmor ha patent på sömnbristen!

på återseende!

L