Hormonerna har stabiliserat sig något, så nu håller bitterfittan sig borta i några dagar iaf skulle jag tro. .. men man ska aldrig vara riktigt säker.

Ifrån ett halvhjärtat försökt till ett positivt inlägg tänker jag gå tillbaka till mitt vanliga jag.

Nu är det så här förstår ni, kanske beroende på att nu ska tydligen den där hormon-nivån öka i min smällfeta kropp igen... så här rusar känslorna amok!

Sista dagarna så har jag haft en bister åkomma... jag är tvär sur! på allt!

Jag tror det grundar sig i att JAG för ett par dagar sedan upplevde mig ifrågasatt, fast jag tyckte att människan kunde dra något gammalt över sig.

Där efter kom min lördag där jag: Promenerade med Man och hund på morgonkvisten, Skulle åka ner på stan, men när jag skulle sätta mig i bilen spräcktes byxjävlarna i röven!! (gaah) snabbt in och byta... hitta ett par gigantiska som legat i garderoben av just den anledningen... åker ner på stan för att träffa M och deras underverk E, Mutscho trevligt å skönt! men jag fick hålla i brallorna så dom inte skulle trilla av (inte ofta det händer) Sen hem, städa, laga mat...å satte ner röven i soffan runt 19 tiden... då strejkade min kropp med rygg ont, foglossnings-skav å sammandragningar... Å då blir jag så sjukt bitter... för jag VILL kunna styra en hel dag.... utan å ha ont sen! buhu

söndagen gick jag upp, efter en natt där jag sovit som en kratta... å haft ont här å var... intog soffan... å sov till kl 15.00

När jag vaknar blir jag sjukt sur, för att jag sovit bort halva dagen och den strålande sol som lyst så vajjert ute...

Tvinga J att sätta på kaffe, och sen njöt jag av solen i 30min, innan den försvann bakom hustaket... en liten promenix m man å hund å sen grina hela kvällen för att helgen var slut... Å det griniga hänger i...

såklart!

urk!

Satt och ögnade genom några blogg inlägg och insåg att majoriteten innehöll gnäll... börjarde fundera var någonstans längs vägen som det gick snett...

Jag tror det är som så att som gravid är det tusen saker som är i omlopp i kroppen... å att vår graviditet hade en taskig start... med 20 veckors spyande.

(å fortfarande spyande men bara 1gång/dag, vilket ´är så sjukt mkt bättre!!)

Jag tror jag faktiskt fastnat lite där... i gnället... eller det är iaf det jag skriver om...

Men är det kanske inte lite så över lag med oss människor, att vi gärna poängterar det som inte är bra, men glömmer att nämnda de 511 sakerna runtomkring oss som faktiskt är hur bra som helst!

Tex. att jag faktiskt är välsignad med knytet i min mage, å att vi har det bra. Jag har en fin karl å  unge å mängder med fantastisk familj, kollegor och vänner runt mig! Det har jag inte skrivit så sjukt mkt om, så därför gör jag det nu!

Men förvänta er inte några drastiska förändringar i mina blogginlägg för det... för det här är trotts allt MIN blogg och jag skriver vad jag vill. Men jag ska försöka att se saker från flera håll...

Jag tycker fortfarande att det suger att vara gravid.... men jag är samtidigt överlycklig över att korven där inne mår bra och snart kommer ut till oss.

För tänk sen, då är jag inte gravid längre...

Idag har vi varit på MVC, och mätt kagge å lyssnar på grynets   å kissat i mugg, blivit stucken å grejor... allting är bare fejnt!

Måste ge kredd till J som faktiskt lyckas lösa så han kunnat följa med varje gång till MVC och inte missar något med grynet. Jag tror han kommer bli en alldeles fanastisk pappa! <3

Nu är det helg!

JIPPIE!

/L

Varje gång grynet rör sig i magen, får jag ett sjukt fåningt flin...

Nu här h*n är större där inne, känns det oxå mer "på riktigt" om man får säga så!? H*n känns och jag börjar lära mig h*ns vaken tider.

tänk att vi faktiskt har någon så fantastiskt som växer där inne i min mage, det är ju lite absurt egentligen... fast samtidigt hur självklart å vanligt som helst.

Å jag längtar massor nu, jag vill att veckorna ska springa iväg o POFF så är h*n här!

Något som jag INTE kommer sakna är de frekvent ökande toalettbesöken nattetid... serriöst att behöva springa 1ggr/h!?! jag blir tokig!

jag behöver minsann inte gå så ofta dagtid... så varför på natten?

Jag kan snart gå till toaletten, uträtta mina behov och komma tillbaka till sängen (oftast utan att slå mig, eller dra upp dörren så att låskolven rispar min mage!)

i sömnen.

Min älskade hund har senaste tiden oxå fått för sig att han ska sova PÅ MIG, inte brevid, inte vid fötterna utan verkligen PÅ MIG helst på magen... och det är inte någon liten golvmopp jag har... utan minst en 40kg klump...jag sparkar bort han, å så kommer han sen smygandes igen..(som om han inte märks!)

De 10tal gånger som jag springer upp på dass på natten, tar han då istället hela min plats, och när jag i halvvaket tillstånd kommer tillbaka och ska sätta ner min inte så lilla röv i sängen, japp...då sätterjag mig på hundkräket förståss...

Det är tur att han är sjukt söt!

Å hörrö ni!

Jag ser ju att det iaf är några som är här inne och läser och tar del av mitt svammel...släng in en kommentar... för det tycker jag är kul!

Kram L

Ibland blir jag så trött på vuxna människor... därav känns tanken grymt lockande att snart gå hem och få umgås med något så vacker och oskyldigt som ett litet barn!

Ibland blir jag så förundrad och jag förstår inte varför det finns ett så starkt behov av att gotta sig i andras olycka, eller lägga näsan i blöt, eller bara nedvärdera och kränka någon för sitt eget välmåendes skull?

När det sedan är människor som utger sig vara raka motsattsen (alltså rak och ärlig) till det dom sedan gör "i det dolda"

det är bara läskigt! Å jag blir mörkrädd!

Jag är långt i från något ängel själv (jag har en mörk hemlighet att jag ÄLSKAR all form av förnedrings tv tex) (100 sätt att åka ur en game show tex. där folk gör i brallan och gråter av skräck... IT´S MY CUP OF TEA!)

jag har varit en kossa många gånger i mitt liv, och det är jag inte stolt över.

men jag måste ändå säga att jag lär mig av mina misstag, försöker leva upp till den jag utger mig för att vara, OCH jag vill gärna kunna stå för det jag säger och gör.

Min största farhåga är att bli ifrågasatt varför jag gjort något, och faktiskt inte kunna ge ett bra svar... fy fan så illa det känns...för jag har gjort det förr och det finns inget mer obehagligt än att faktiskt inte kunna stå för det man gjort.

Därför försöker jag göra det, men samtidigt på ett bra sätt.

Det kan vara en balansgång, och jag misslyckas säkerligen flera gånger...men när det gäller ärlighet så finns det flera lager:

varken jag eller människan det berör har någon glädje av att jag kränker denna igenom personangrepp eller kränkningar (elak)

MEN

är det istället något att uppmärksamma personen på, eller klargöra vad jag anser kan jag göra det på ett sätt som inte innebär att jag sänker en annan person och det försöker jag hålla.

Och varför misstro, prata bakom ryggen på och helt sakna stake att säga det till den det berör, det är bara lågt och creepy!

Jag är långsint, (vilket inte alltid är så bra) men har du visat en sån sida, kan jag inte se någon anledning till att ha någon mer kontakt eller intresse för personen ifråga... jag ser inte syftet att stå å flina falskt, sen behöver jag absolut inte vara otrevlig för det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med inlägget, förutom att klargöra att jag inte vill vara lika låg, men att ge en knäpp på näsan härgenom...det känns...

GOTT!!

Hur i helskotta gör man?

Hur många dagar/ vecka?

Vad är bäst?

vad ska jag göra?

Någon som vill tjänstgöra som min FK guide och fylla i alla konstiga papper!?

jag blir skogstokig!

HJÄÄÄLP!

I går satt vi i den kniviga sitsen att kaffet var slut!!

Oh NO!

Som den goda moder jag är mutade jag således min son med en glass om han cyklade bort till kiosken.

Jag skrev en ingående lista med:

• Bryggkaffe
• aftonbladet + söndagsbilaga
• chokladbollar

När sonen kom till kiosken och lämnar fram listan får han samtliga grejor...

utan chokladbollen för det visste tydligen inte kioskinnehavaren vad det var...

Så sonen kom hem med 2 av 3 saker, vilket ändå får ses som godkänt...

På frågan vart chokladbollarna befann sig sa Noel: han visster ju inte vad det var, å jag kunde ju inte säga NEGERBOLL! (affärsinnehavaren är av utlänsk härkomst)

Jag har iaf en väluppfostrad son!

Jag börjar bli ruskigt trött på att vara så här gigantisk, jag är inte liten i ogravidt-tillstånd...men det här är ju extremt! Jag längtar efter att liten kommer ut, och att jag kan gå, stå, springa å hoppa hur mycket som helst!

tänk att få röra sig obehindrat, när det är peace of cake å resa sig ur soffan, slippa rulla ur sängen och kunna böja sig ner å ta upp något från golvet...

trodde aldrig att jag skulle längta efter en så självklar sak... jag är ju inte direkt den som rör mig överdrivet mycket i vanliga fall!

Så här ser det ut nu, v 29 (11 veckor more 2 go!)

J frågade mig igår hur mkt jag tänkt att jag ska gå ner tills den dagen vi ska gifta oss (jag har sagt att jag inte tänker gifta mig innan jag gått ner gravidkilon + en hel del till)

Jag kommer aldrig bli liten, det är lixom inte jag, jag kommer inte heller hettsigt frenetiskt väga mig och göra diagram och vikt tabeller.

Men däremot vill jag trivas med mig själv, känna mig bekväm i min kropp och kunna röra mig som jag vill.

Så jag tog fram denna bild och visade för J

på ett ungefär så här:

J visade sedan bilden för min kära son och frågade: tror du mamma kommer gå ner å se ut så här igen? 

Noel tittade på mig där jag låg som en strandad säl i soffan, å sen på bilden

och rynkade näsan och sa:

 EH NÄÄÄE! 

Tack för stödet kära familj, det känns verkligen toppen att ni tror på mig och stöttar mig när jag bär på eran blivande lilla syskon och dotter/son.